21 maj 2018

I stövel igen - onsdagsvändning och fin X-cup dag

Jag och Signe hejar på Hjalmar och Ulf som är ute på vuxenbanan

Det har varit en händelserik och intensiv vecka sedan jag tog av gipset förra måndagen. Jag har inte ens haft energi över för att hjulsnurra.

Det blev mycket tuffare att ta stygnen och gipset än jag förberett mig på. Min fot var gipsad i väldigt mycket spetsfot. När gipset var av och jag skulle sätta ner foten i stöveln, som inte har lika kraftig vinkling, reagerade min kropp väldigt kraftigt och jag höll på att svimma flera gånger. Väl hemma kändes det som ett stort bakslag då jag fick vara sängliggande stor del av både måndagen och tisdagen, eftersom det gjorde så ont när hälsenan skulle börja tänjas ut.

Onsdagsvändning

Onsdagsmorgonen blev väldigt dramatisk då det plötsligt började vätska från operationssåret. Jag trodde såret var infekterat och fick panik. Infektion i foten är inte alls bra! Blev genast mottagen hos min husläkarmottagning och en distriktssköterska tog bort plåster och kunde konstatera att det inte var infekterat. Nytt sterilt plåster och hem igen. Mycket lättad och med mindre smärta. Skumt, men där och då vände det. Och på torsdagen kunde jag ta ur den extra kil i stöveln som vi tvingades lägga i då min fot var så vinklad.

Torsdagen, fredagen och lördagen ägnade jag mest åt att försiktigt tänja hälsenan, rehabövningar och hemarbete. Försöker komma tillbaka och göra lite hushållsarbete och det går framåt, men herregud så långsamt allt går och så mycket kraft det tar! Det är sinnessjukt så trött jag är på kvällarna.


Så här ser kilana ut som bygger upp
under min häl i stöveln

Kissnödig på natten - NEEEJ!

Jag har kunnat ta bort två av de tre "ordinarie" kilarna nu, vilket känns så bra! På morgnarna är hälsenan extremt stel, så då lägger jag i en lös kil som jag sen kan ta bort när kroppen mjukats upp lite. Att bli väckt på natten och tvingas gå upp på toa är en verklig mardröm, så jag dricker minimalt på kvällarna nuförtiden.

Imorgon ska jag till min sjukgymnast Jonas igen. Hoppas han blir nöjd med det arbete jag gjort. Annars är veckans mål att ta bort den sista kilen och, om Jonas samtycker, komma igång med försiktigt trampande på Monarken. Tror det är bra för cirkulationen. Mina vadmuskler är väldigt inaktiva och svåra att rekrytera, måste få igång dem. Men det blir lite bättre för varje dag.

Smakade på cykellivet och stor dag för Hjalmar

Igår var vi på X-cup i Bockeboda. Både Ulf och barnen körde och Hjalmar körde dessutom ett varv på vuxenbanan för första gången. Det gick jättebra och han var så stolt över sig själv. På vägen hem körde vi inom Flässeryd och fick middag hos svärmor och svärfar. Det blev en lång, härlig dag hemifrån. Välbehövligt. Och det var otroligt roligt att träffa så många härliga cyklister i Bockeboda och gott att smaka på lite cykelliv igen. Men när vi kom hem och skulle packa in blev jag så trött så jag började gråta. Så otroligt frustrerande att inte ens orka packa in barn, tvätt och kylväska från bilen. Jag vill fungera som normalt igen - jag längtar så!

Min kille in action

Trött kille efter ett tufft varv på vuxenbanan

Hallen får agera gym för tillfället


13 maj 2018

Saknar vårt skitiga, härliga cykelliv - och barnen vill köra långlopp

Sjöaryd - här vill jag bli månskensbonde

Det har varit en bra vecka - den tredje veckan efter operationen. Min kropp känns som min egen igen - bortsett från att jag släpar runt på ett irriterande gipspaket såklart - och foten har blivit lite bättre för varje dag. Jag har ingen direkt smärta längre, vilket är befriande. Däremot tar det mycket kraft att hoppa runt med hjälp av ett betastöd och det är komplicerat att göra allt på ett ben, så jag är såklart fortfarande väldigt begränsad och måste vila ofta.

Cykellivet är vårt liv

Jag känner också att det är lättare att fokusera på det positiva när det inte gör ont. Självklart är det tungt att vara skadad när cykellivet är som mest och bäst, men det snurrar också runt bra tankar i huvudet. Och jag känner en hunger efter att cykla som jag inte gjort på flera år. Vid flera tillfällen den här vintern har jag tvivlat. Tänkt att det inte är värt det. Men nu vet jag. Vi vet. Cykellivet är vårt liv. Det är det vi vill göra. Det må vara skitigt, stressigt och slitigt många gånger, men å vad vi älskar det. Och som vi saknar det just nu. Vi hade så fruktansvärt gärna varit på Billingen i vår husvagn den här helgen. Så är det bara. Och det är en bra insikt.

Gröna stolen i gröna hörnan

Istället för Billingeracet blev det trädgårdsfix. Ulf och barnen hjälpte mig att fixa nya odlingslådor och plantera tomater, gurka och paprika. Sådde fröer och gjorde fint. Ulf letade upp en gammal stol som jag kan sitta på i "gröna hörnan". Älskar det. Har ju en dröm om att en gång bli månskensbonde i Sjöaryd.

På den gröna stolen

Han älskar att jobba

Han är så underbar!


Enduro i Vallåsen - men barnen vill köra långlopp

Också har vi varit på Vallåsen och kollat på andra deltävlingen i Enduro Sweden Series. Det var häftigt. 350 startande och massor av publik. Hjalmar testade den nya pump track banan. Det är döläckert att vi har en så fin anläggning i Våxtorp. Och på tisdag ska vi dit med Bukten MTB. Det blir kul. När vi åkte hem från Vallåsen frågade jag barnen om de var inspirerade att cykla enduro. Men näpp, det var de inte. De sa båda två:
- Jag vill köra långlopp!
Vi får jobba lite med den inställningen. Långlopp i all ära, men vi kanske kan satsa på lite kortare sträckor till att börja med tänker jag.

Träffade chefen i skogen

Min FI-stig in action

Basövningar med EMS-krydda

Imorrn ryker gipset

Äntligen är det dags att bli av med gipset! Imorgon förmiddag byts det mot stövel. Får samtidigt träffa min sjukgymnast och äntligen komma vidare från de basövningar jag kört sedan operationen.

6 maj 2018

Damstart på Lidingö MTB, H12-inspiration och framsteg på hemmaplan

Många sladdar och grejor att fixa med

Imorgon är det tre veckor sedan jag drog av hälsenan. Jag har haft 20 dagar på mig att förbereda mig mentalt för säsongens första vibrerande tävlingshelg. Tjejerna i startfållan. Startskottet. Känslan efter målgång. Snacket. Skratten. Allt det där som varit i mitt huvud under vinterns tunga träningspass, som fått mig att härda ut och mala på. Att inte vara där i år.

Hjärtat har värkt. Trots de 20 dagarnas förberedelse. Mest på morgnarna. Särskilt idag, eftersom jag drömde att jag körde Billingeracet precis innan jag vaknade. Men min nya rutin att starta dagen med frukost i sängen och barnen som kryper ner och myser en stund har mjukat upp besvikelsen. 

Äntligen känns det lite bättre!

Idag har jag känt en klar förbättring i både benet och övriga kroppen. Den bedövande tröttheten och det mesta av smärtan är borta. Jag har kunnat varva aktivitet med vila utan att behöva gå och lägga mig i sängen. Jag har lastat min första tvättmaskin och hängt tvätten - det var nice. Och lagar mat gör jag. Förflyttar saker mellan kyl, ugn och vask på en stol som jag hoppar fram och tillbaka med. Allt tar tid och allt är sjukt mycket mer energikrävande än normalt, men det funkar.

Är lite orolig över att jag inte fått kallelse till borttagning av stygn och gips ännu. Det ska göras i veckan som kommer, men jag är orolig att jag får vänta ännu en vecka eftersom kallelsen inte kommit. Tänkte hänga på telefonen imorgon bitti. Med stövel istället för gips får jag börja belasta foten och jag har förstått av de artiklar läst i läkartidningar att det är bra för läkningen och gör hälsenan starkare. 

Imorgon tänkte jag addera bålträning till mina dagliga övningar. Jag har ett program som jag följer för att hålla igång lårmusklerna och öka cirkulationen. Kör lite EMS som krydda - ett jäkla meckande med elektroder och sladdar - men tror att det ger effekt. 

Inspirerad att köra H12 efter hård svenskkamp

Har såklart följt helgens tävlingar litegrann. Inte så att jag har suttit klistrad, men kollat av sociala medier lite då och då. Häftigast är svenskkampen mellan Singletrack Sisters Race Team och Wingbybackontrack under 12-timmars tävlingen H12 i Danmark igår. Galet jämnt och spännande, där det sistnämnda laget till slut stod som imponerande vinnare. Jag har kört H12 en gång och blev supersugen på att köra nästa år. Jag kan inte ens föreställa mig hur roligt de har haft, alla mina skånska cykelvänner som var över sundet igår. 

Damstarten på Lidingö - dags att lyfta frågan nu

Annars var ju Lidingö MTB den stora snackisen i långloppssverige den här helgen. För oss tjejåkare var det extra intressant att följa hur damstarten fungerade. Jag har följt de sociala flödena och tyvärr verkar det som att manliga åkare påverkade slutresultatet. Ännu en gång! Nu är det läge att lyfta frågan till den dimension där den hör hemma och diskussionerna måste föras på förbundet, bland arrangörerna och bland cyklisterna. Vi behöver bland annat prata om:
  • Vilken attityd kan vi förvänta oss att manliga åkare ska ha gentemot de kvinnliga åkarna?
  • Vilka åtgärder behöver vi göra för att samtliga manliga åkare ska förstå, och respektera, vikten av att vi får göra upp våra tävlingar utan att de på något sätt påverkar slutresultatet?
  • Kan vi med hjälp av regler undvika att herråkare påverkar damtävlingen, exempelvis genom att förbjuda att tjejer får ligga på hjul på herråkare eller "ta bort" herråkare som riskerar att störa uppgörelsen i damtävlingen (likt Cykelvasan gör inför herrarnas målgång)?
  • Och inte minst, vad kan vi förvänta oss av de tjejer som tävlar om topplaceringar? Om vi kräver rättvisa förhållanden, är det då inte självklart att vi också tar ansvar för att inte aktivt utnyttja eventuella möjligheter att dra fördel av herråkare på banan?

Tankar inför Billingeracet

Att det var Hanna, Åsa och Emmy som gjorde upp om segern på Lidingö var väntat. De var de enda etablerade elitåkarna i startfältet och de verkar ha varit ohotade av övriga fältet, eftersom marginalen ner till fyran är åtta minuter på cirka 2:30 h körning. Ingen i trion är ännu anmäld till Billingeracet nästa helg, vilket är lite överraskande. Saknar ytterligare några andra starka namn, så jag gissar att startfältet i Skövde kommer att växa innan starten går. Det blir mycket spännande - banan i Skövde är hård, lång och utslagsgivande. Den tjej som vinner där kommer att bli farlig i år.