Tröttlycklig, spanska trösklar och vattkoppor hemma


Min kille har fått vattkoppor. Många prickar på hans perfekta lilla kropp. Och nu har det börjat klia. Jag vill hem. Det är fantastiskt här, men jag vill hem till min kille och ta hand om honom. Jag vet att mormor och morfar gör det lika bra, eller bättre, men ändå.

Torsdag - bästa racerrundan - 127 km, 3300 höjdmeter och galet fint

Ja, det var hemlängtan till frukost här. Tur då att dagen blev så makalöst bra. Känner mig sådär tröttlycklig som man gör efter särskilt bra träningspass eller vissa tävlingar. Dagens runda gick till den blå byn -Smurftown- söder om Ronda. Via makalöst vackra bergsvägar klättrade vi upp och ner, upp och ner. Det blåste kallt längst upp på de trädlösa topparna, men i byarna värmde solen gott. I smurfarnas smått overkliga blå by tog vi en kopp kaffe och David och Matty köpte varsin macka. Sen tuggade vi norrut igen. Upp och ner, upp och ner. Kände mig seg i början, men starkare ju längre vi cyklade. Rullade in på torget i Montecorto efter 5 och en halv timme. Personligt pers för mig vad gällde både längd och höjdmeter - 127 km och 3300 höjdmeter. Trött. Efter maten blev det en Magnum Mandel - som alltid efter särskilda cykelturer. 




Onsdag - spanska intervaller uppför The Beast

Igår var det vilodag enligt arrangörens upplägg, så då passade det bra för mig att köra mina tröskelintervaller. De skulle egentligen avsluta ett långt, hårt pass, men mina ben var väldigt slitna efter The Beast i tisdags så jag prioriterade att genomföra intervallerna hårt, men cyklade övrig tid i zon 2. Eftersom Ulf missade beastkörningen, så drog vi just dit och jag körde fyra 12 minutare uppför besten. Två minuter vila. Spanska intervaller kallar jag det - när backen är så lång så du inte behöver rulla ner nån gång. Det är nåt annat än Hallandsåsen det. På kvällen körde vi till Grazalema och åt tapas. Spansk ost och salami - gott. Men min mat är bättre.





Kommentarer