Epic Israel - hett, hårt och häftigt

Åsa och jag på väg uppför nån av alla långa backar

Nån gång under de heta timmarna på cykeln tänkte jag ”herrejäklar vad häftigt att få uppleva det här”, en annan gång ”det går så långsamt, jag är så svag, jag klarar inte det här” och i en stenig, brutal utförskörning bubblade det av adrenalin och jag ville bara skrika ”jag älskar det här!”.

Den rigorösa säkerhetskontrollen och resans sista spurt

Det är klurigt att sammanfatta Epic Israel. Det är så många upplevelser, känslor och tankar i mitt trötta huvud. När jag skriver det här sitter jag flyget hem från Tel Aviv. Vi har precis tvingats packa upp våra cyklar för att få dem skannade i den rigorösa israeliska säkerhetskontrollen. Trots att vi var på flygplatsen tre timmar innan avgång fick vi göra resans sista spurt för att hinna med vårt flyg.

Jag tar det dag för dag. Det är enklast så. Nöjer du dig med en summering så scrolla ned lite.
Jag vill också tipsa om Epic Israels sida på Facebook. Där hittar du filmer från varje etapp och en del bilder. Länk >>

Onsdag - bad i Tel Aviv och transport till tävlingscentrat

Åsa fixar ihop sin cykel

Åsa och jag kom till ett varmt och fuktigt Tel Aviv tisdag kväll. På onsdag förmiddag badade vi i havet (stranden i Tel Aviv är fantastisk) och käkade israelisk lunch. En bra start! Därefter blev vi upphämtade av en tävlingsfunktionär och tillsammans med andra inbjudna cyklister åkte vi upp till norra Israel.

Framme på tävlingscentrat, inkvarterat på Galilion Hotel, fick vi en liten stund på oss att registrera oss och göra våra cyklar redo för torsdagens race. Min cykel strulade efter flygresan, men jag fick hjälp att göra den körbar. Det var svettigt i den tryckande värmen. Runt 35 grader uppskattar jag att vi hade under dessa dagar. På kvällen väntade middag och racebriefing. Även Linda Tufvesson och Henrik Öijer var på plats för att tävla i mixedklassen och för att skriva och fota för Bicycling. Trevligt med svenskt sällskap.

De inbjudna åkarna fick inte bo på hotellet, då alla rum sades vara upptagna. Vi fick bo på ett enklare lägenhetshotell 15 min bort. Det skulle visa sig vara ganska tufft att inte bo på tävlingscentrat. Ett par av de andra teamen klagade sig till hotellrum, men vi var svenskt förnöjda och stannade i vår enkla lya.

Torsdag - 2:a på första etappen

4.40 blev vi upphämtade och skjutsade till tävlingscentrat där frukost väntade. Uppvärmning i soluppgången och raceprepp. Häftigt att stå i fållan tillsammans med hundratals andra och andäktigt vänta på startsignalen. Starten blev galen. Det gick fort och det var bökigt. Dammigt och kaotiskt. Israelerna nitade för vattenpölar. Jag och Åsa låg ändå bra med, men i en nedförkörning skakar en av Åsas flaskor ur. Vi får stanna och leta upp den. Tappar kontakten med damtäten, men försöker att vara tålmodiga. Vi har 80 km och 1620 höjdmeter att avverka. Vi har tid. Går snart förbi ett par damlag och i den första riktigt långa och branta uppförskörningen går vi ikapp och förbi Morschetti och Turpijn. Det flyter på bra både uppför och utför. Får en del fin singletracks och några riktigt utmanande utförskörningar. Terrängen påminner om den sydafrikanska, med mycket sten, löst material, ruffa grusvägar och torra, karga förhållanden.

Det blir en hård, men kontrollerad första etapp tycker jag. Vi går in på 4:07:45, ca 5 minuter efter segrarna Leumann och Huber och ca 10 min före tredje lag som är Moschetti och Turpijn.

Vår första målgång firades med kallt vatten och isglass

Fredag - Queen stage och väggen, krisen och fighten

På fredagen väntade den längsta och hårdaste etappen. Höjdmeterna hade dragits ned något på grund av hettan. 100 km och ca 1800 höjdmeter skulle trampas. Maxtid 10,5 h! Starten gick redan 6.30 så vid 4.20 petade jag i mig lite kall havregrynsgröt i vår lya utan kök. Tänkte det skulle bli för tight med hotellets frukost klockan fem.

Med blicken uppåt... som så ofta i Epic Israel

Pannbenet Erlandsson och den lååånga klättringen uppför Mount Hermon

Vi hamnade långt bak i startfållan och såg aldrig Leumann och Huber. Men låg som andra damlag då vi gick in i den 25 km långa backen som skulle ta oss upp på Israels högsta berg Mount Hermon. Strax nådde vi en extremt brant del. Vi klättrade stadigt och benen var fina. Det kändes inte som att vi gick för hårt, även om vi passerade flera herrlag. En bit upp i branten blev Åsa dålig. Inga detaljer, men hon blev av med all energi som hon fått i sig… Inte bra alls! Hon kämpade vidare med sikte på ett så kallat vattenhål efter 41 km. Där pausade vi ut lite, fyllde på vatten och hon bestämde sig för att fortsätta till nästa depå vid 49 km där vår box med nya flaskor väntade. En enkel plastbox blev vår målbild i hettan och branterna och vilken kamp det blev för att nå dit. Herregud, vilket pannben den tjejen har! Utan energi i kroppen och såklart, ur fysisk balans, krigade hon upp för den värsta stigning jag kört. Strax innan depån kom både Moschetti och Turpijn och Verheles och Konvisarova ifatt och gick förbi. Otur! Bara nån kilometer senare nådde vi vår box, men också toppen och cirka 30 km utförskörning. Förvisso krävande den med, men det är ändå lättare att hålla hyfsad fart utför än uppför. När vi nådde platten var min ambition att dra fram oss båda de sista 25 km. Det blev en hård fight på de öppna vidderna, stundtals i motvind och jag klarade inte att ligga främst hela vägen. När vi äntligen, äntligen nådde mål efter 5:14:35 var Åsa helt slut såklart, men även jag var riktigt, riktigt trött.

Sjukstuga och oviss start etapp 3

Efter målgång väntade sjukstugan för Åsa. Jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde. Men även jag var rätt trött och jag är så tacksam över att två funktionärer hjälpte oss att tvätta våra cyklar.

Åsa piggnade till lite efter en stund och vi kunde åka tillbaka till lyan. Tävlingsdagen slutade med en fjärdeplats och ovisshet om start morgonen efter. På kvällen åkte jag ensam till tävlingscentrat och förberedde vår box och tittade till våra cyklar. Det fanns ingen ork och tid att gå igenom dem, jag försäkrade mig bara om att det fanns luft i däcken och så squirtade jag kedjorna. Senare på kvällen fick jag veta att vi fortfarande låg tvåa i totalen, men att vår marginal nu bara var 1,43 minuter. Upp till första plats var avståndet nu 25 minuter.

Lördag - med sikte på målet

Åsa fick i sig lite energi och bestämde sig för att försöka genomföra den sista etappen. Vi gick ut ganska försiktigt. Det var en ”kort” distans på 65 km som väntade, men trots allt 1340 höjdmeter. Tyvärr visade det sig att min frambroms fått sig en törn och låg på. Irriterande! Det jag tar med mig från den sista etappen är vårt fina teamarbete, de helt brutala gåbackarna och en fantastisk singletrack som slingrade sig nedför berget de sista milen. Vi låg trea under stor del av etappen men blev omkörda av det ukrainska laget med nån mil kvar. Vi hade dock 43 minuter till godo på dem och det fanns ingen anledning att stressa och ta risker. Vi var båda ganska trötta den här sista dagen och det var skönt att korsa mållinjen tillsammans efter 3:26:53.

Moschetti och Turpijn på väg in i andra gåbacken

Totaltrea - inte fy skam

Avståndet upp till Moschetti och Turpijn blev för stort, så vi förlorade vår andraplats i totalen, men tredjeplatsen tog vi och det är jag stolt över!

Epic Israel - Topp 3 - Women

Katrin Leumann & Verena Huber, 12:12:27
Margot Moschetti & Laura Turpijn , 12:41:09
Åsa Erlandsson & Nellie Larsson, 12:49:13

Totalpallen. Foto: Henrik Öijer

Epic Israel - mina highlights

Att tävla i team är otroligt roligt.
Att cykla i Israel. Terrängen är så häftig och utmanande. Och vilken märklig känsla det är att veta att man snuddar gränsen till både Syrien och Libanon.
Att köra etapplopp är så kul, men också fruktansvärt hårt. Man får verkligen utmana sig själv och man lär sig massor.

Epic Israel - mina ”tar med mig”

För att bli riktigt bra på etapplopp så krävs erfarenhet och kunskap om en massa saker… exempelvis taktik, energiintag, teamsamarbete.
För att kunna prestera optimalt krävs det goda möjlighet till återhämtning. Det vinnande damteamet hade en mekaniker med sig som fixade med allt det praktiska. Det hade varit en dröm.
För att kroppen ska få chans att acklimatisera sig är det en fördel att vara på plats ett par dagar innan om det är möjligt.

Do it!

Jag vill absolut rekommendera Epic Israel till den som är sugen på en rolig utmaning i häftig terräng. Arrangemanget var proffsigt, maten god och framförallt, alla var så trevliga och härliga. Sugen? Åk!!!! Nästa år körs tävlingen i trakten kring Jerusalem – magiskt!