18 september 2017

Epic Israel - hett, hårt och häftigt

Åsa och jag på väg uppför nån av alla långa backar

Nån gång under de heta timmarna på cykeln tänkte jag ”herrejäklar vad häftigt att få uppleva det här”, en annan gång ”det går så långsamt, jag är så svag, jag klarar inte det här” och i en stenig, brutal utförskörning bubblade det av adrenalin och jag ville bara skrika ”jag älskar det här!”.

Den rigorösa säkerhetskontrollen och resans sista spurt

Det är klurigt att sammanfatta Epic Israel. Det är så många upplevelser, känslor och tankar i mitt trötta huvud. När jag skriver det här sitter jag flyget hem från Tel Aviv. Vi har precis tvingats packa upp våra cyklar för att få dem skannade i den rigorösa israeliska säkerhetskontrollen. Trots att vi var på flygplatsen tre timmar innan avgång fick vi göra resans sista spurt för att hinna med vårt flyg.

Jag tar det dag för dag. Det är enklast så. Nöjer du dig med en summering så scrolla ned lite.
Jag vill också tipsa om Epic Israels sida på Facebook. Där hittar du filmer från varje etapp och en del bilder. Länk >>

Onsdag - bad i Tel Aviv och transport till tävlingscentrat

Åsa fixar ihop sin cykel
Åsa och jag kom till ett varmt och fuktigt Tel Aviv tisdag kväll. På onsdag förmiddag badade vi i havet (stranden i Tel Aviv är fantastisk) och käkade israelisk lunch. En bra start! Därefter blev vi upphämtade av en tävlingsfunktionär och tillsammans med andra inbjudna cyklister åkte vi upp till norra Israel.

Framme på tävlingscentrat, inkvarterat på Galilion Hotel, fick vi en liten stund på oss att registrera oss och göra våra cyklar redo för torsdagens race. Min cykel strulade efter flygresan, men jag fick hjälp att göra den körbar. Det var svettigt i den tryckande värmen. Runt 35 grader uppskattar jag att vi hade under dessa dagar. På kvällen väntade middag och racebriefing. Även Linda Tufvesson och Henrik Öijer var på plats för att tävla i mixedklassen och för att skriva och fota för Bicycling. Trevligt med svenskt sällskap.

De inbjudna åkarna fick inte bo på hotellet, då alla rum sades vara upptagna. Vi fick bo på ett enklare lägenhetshotell 15 min bort. Det skulle visa sig vara ganska tufft att inte bo på tävlingscentrat. Ett par av de andra teamen klagade sig till hotellrum, men vi var svenskt förnöjda och stannade i vår enkla lya.

Torsdag - 2:a på första etappen

4.40 blev vi upphämtade och skjutsade till tävlingscentrat där frukost väntade. Uppvärmning i soluppgången och raceprepp. Häftigt att stå i fållan tillsammans med hundratals andra och andäktigt vänta på startsignalen. Starten blev galen. Det gick fort och det var bökigt. Dammigt och kaotiskt. Israelerna nitade för vattenpölar. Jag och Åsa låg ändå bra med, men i en nedförkörning skakar en av Åsas flaskor ur. Vi får stanna och leta upp den. Tappar kontakten med damtäten, men försöker att vara tålmodiga. Vi har 80 km och 1620 höjdmeter att avverka. Vi har tid. Går snart förbi ett par damlag och i den första riktigt långa och branta uppförskörningen går vi ikapp och förbi Morschetti och Turpijn. Det flyter på bra både uppför och utför. Får en del fin singletracks och några riktigt utmanande utförskörningar. Terrängen påminner om den sydafrikanska, med mycket sten, löst material, ruffa grusvägar och torra, karga förhållanden.

Det blir en hård, men kontrollerad första etapp tycker jag. Vi går in på 4:07:45, ca 5 minuter efter segrarna Leumann och Huber och ca 10 min före tredje lag som är Moschetti och Turpijn.

Vår första målgång firades med kallt vatten och isglass

Fredag - Queen stage och väggen, krisen och fighten

På fredagen väntade den längsta och hårdaste etappen. Höjdmeterna hade dragits ned något på grund av hettan. 100 km och ca 1800 höjdmeter skulle trampas. Maxtid 10,5 h! Starten gick redan 6.30 så vid 4.20 petade jag i mig lite kall havregrynsgröt i vår lya utan kök. Tänkte det skulle bli för tight med hotellets frukost klockan fem.

Med blicken uppåt... som så ofta i Epic Israel

Pannbenet Erlandsson och den lååånga klättringen uppför Mount Hermon

Vi hamnade långt bak i startfållan och såg aldrig Leumann och Huber. Men låg som andra damlag då vi gick in i den 25 km långa backen som skulle ta oss upp på Israels högsta berg Mount Hermon. Strax nådde vi en extremt brant del. Vi klättrade stadigt och benen var fina. Det kändes inte som att vi gick för hårt, även om vi passerade flera herrlag. En bit upp i branten blev Åsa dålig. Inga detaljer, men hon blev av med all energi som hon fått i sig… Inte bra alls! Hon kämpade vidare med sikte på ett så kallat vattenhål efter 41 km. Där pausade vi ut lite, fyllde på vatten och hon bestämde sig för att  fortsätta till nästa depå vid 49 km där vår box med nya flaskor väntade. En enkel plastbox blev vår målbild i hettan och branterna och vilken kamp det blev för att nå dit. Herregud, vilket pannben den tjejen har! Utan energi i kroppen och såklart, ur fysisk balans, krigade hon upp för den värsta stigning jag kört. Strax innan depån kom både Moschetti och Turpijn och Verheles och Konvisarova ifatt och gick förbi. Otur! Bara nån kilometer senare nådde vi vår box, men också toppen och cirka 30 km utförskörning. Förvisso krävande den med, men det är ändå lättare att hålla hyfsad fart utför än uppför. När vi nådde platten var min ambition att dra fram oss båda de sista 25 km. Det blev en hård fight på de öppna vidderna, stundtals i motvind och jag klarade inte att ligga främst hela vägen. När vi äntligen, äntligen nådde mål efter 5:14:35 var Åsa helt slut såklart, men även jag var riktigt, riktigt trött.

Sjukstuga och oviss start etapp 3

Efter målgång väntade sjukstugan för Åsa. Jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde. Men även jag var rätt trött och jag är så tacksam över att två funktionärer hjälpte oss att tvätta våra cyklar.

Åsa piggnade till lite efter en stund och vi kunde åka tillbaka till lyan. Tävlingsdagen slutade med en fjärdeplats och ovisshet om start morgonen efter. På kvällen åkte jag ensam till tävlingscentrat och förberedde vår box och tittade till våra cyklar. Det fanns ingen ork och tid att gå igenom dem, jag försäkrade mig bara om att det fanns luft i däcken och så squirtade jag kedjorna. Senare på kvällen fick jag veta att vi fortfarande låg tvåa i totalen, men att vår marginal nu bara var 1,43 minuter. Upp till första plats var avståndet nu 25 minuter.

Lördag - med sikte på målet

Åsa fick i sig lite energi och bestämde sig för att försöka genomföra den sista etappen. Vi gick ut ganska försiktigt. Det var en ”kort” distans på 65 km som väntade, men trots allt 1340 höjdmeter. Tyvärr visade det sig att min frambroms fått sig en törn och låg på. Irriterande! Det jag tar med mig från den sista etappen är vårt fina teamarbete, de helt brutala gåbackarna och en fantastisk singletrack som slingrade sig nedför berget de sista milen. Vi låg trea under stor del av etappen men blev omkörda av det ukrainska laget med nån mil kvar. Vi hade dock 43 minuter till godo på dem och det fanns ingen anledning att stressa och ta risker. Vi var båda ganska trötta den här sista dagen och det var skönt att korsa mållinjen tillsammans efter 3:26:53.

Moschetti och Turpijn på väg in i andra gåbacken

Totaltrea - inte fy skam

Avståndet upp till Moschetti och Turpijn blev för stort, så vi förlorade vår andraplats i totalen, men tredjeplatsen tog vi och det är jag stolt över!

Epic Israel - Topp 3 - Women

Katrin Leumann & Verena Huber, 12:12:27
Margot Moschetti & Laura Turpijn , 12:41:09
Åsa Erlandsson & Nellie Larsson, 12:49:13

Totalpallen. Foto: Henrik Öijer

Epic Israel - mina highlights


  • Att tävla i team är otroligt roligt.
  • Att cykla i Israel. Terrängen är så häftig och utmanande. Och vilken märklig känsla det är att veta att man snuddar gränsen till både Syrien och Libanon. 
  • Att köra etapplopp är så kul, men också fruktansvärt hårt. Man får verkligen utmana sig själv och man lär sig massor. 


Epic Israel - mina ”tar med mig”


  • För att bli riktigt bra på etapplopp så krävs erfarenhet och kunskap om en massa saker… exempelvis taktik, energiintag, teamsamarbete.
  • För att kunna prestera optimalt krävs det goda möjlighet till återhämtning. Det vinnande damteamet hade en mekaniker med sig som fixade med allt det praktiska. Det hade varit en dröm.
  • För att kroppen ska få chans att acklimatisera sig är det en fördel att vara på plats ett par dagar innan om det är möjligt.


Do it!

Jag vill absolut rekommendera Epic Israel till den som är sugen på en rolig utmaning i häftig terräng. Arrangemanget var proffsigt, maten god och framförallt, alla var så trevliga och härliga. Sugen? Åk!!!! Nästa år körs tävlingen i trakten kring Jerusalem – magiskt!

Tävlingscentrat

Här bodde våra cyklar

Raceready
Tel Aviv


Sista kvällen spenderades på stranden






8 september 2017

Epic Israel och gårdagens knämirakel

Mot Epic Israel med Åsa

I nästa vecka väntar cykelårets största utmaning: Epic Israel. Det är ett 3-dagars etapplopp i norra delen av Israel. Åsa Erlandsson blev inbjuden att köra och hon frågade i sin tur mig om jag ville bli hennes lagkompis. Inget att tveka på! Klart jag vill göra det - även om jag får ta ett rejält kliv ut ur komfortzonen.


Epic Israel bjuder på tre etapper:


14/9 - Stage #1
80,5 km - 1620 höjdmeter

15/9 - Stage #2
103 km - 1920 höjdmeter

16/9 - Stage #3
65 km - 1340 höjdmeter

Det kommer alltså att bli rejält med klättring i den israeliska värmen. Men, mer nervöst är nästan hur nedförskörningarna är. Framförallt kommer det att bli långa partier nedförs den andra dagen och är det tekniskt klurigt så kommer det att bli krävande. Det blir ju till att köra banorna helt "blint", vilket innebär att vi inte kommer att ha kört banorna innan. Jag har egentligen ingen alls koll på hur terrängen kommer att vara. Spännande!

Jag har heller ingen koll på vårt motstånd, men jag utgår från att det kommer att vara starka åkare på startlinjen. Känns bra att jag och Åsa körde så jämnt på Bockstensturen senast -  vi blir ett bra team!

Det ska bli riktigt, riktigt roligt att tävla internationellt.

Knämiraklet i Laholm 


Därför var jag helt knäckt under nästan hela dagen igår. Från klockan sju till klockan fyra var jag nämligen helt övertygad om att hela Israel-resan var körd. Det här hände...

6.00 - Jag kör underhållsstyrka på Take Care. Lugnt och försiktigt, det handlar bara om att underhålla musklerna.
7.00 - Under en övning knäpper det till i höger knä, det utan korsband. Det gör jätteont och jag får lägga mig ner. Roine och Stefan kommer rusande och lindar knät. Jag lägger mig med benet i högläge men känner snart hur jag börjar må illa. Försöker ta mig till toaletten, men det gör så ont. Inser att jag håller på att svimma och lägger mig på golvet igen. Roine och Stefan kommer åter till min hjälp. Roine undersöker knät, men det är oklart vad som är fel - det gör bara förbaskat ont.
7.30 - Måste hem, ungarna ska iväg och jobbet väntar. Får låna kryckor och tar mig omtöcknad hem.
8.00 - Försöker äta frukost, men känner återigen att jag håller på att svimma. Får lägga mig i sängen.

Och där ligger jag nästan hela dagen. Kan helt enkelt inte gå och har riktigt ont. Knaprar lite smärtstillande så att jag ändå kan göra lite nytta. Tänker att det är kört. Nåt måste vara trasigt. Kanske ett sidledband? Tjatar mig till ett läkarbesök på eftermiddagen.

15.30 - Min läkare Jonas skakar på huvet när jag haltat in på hans rum och säger att jag ska köra cykeltävling i Israel om en vecka "det kan du nog glömma" säger han. Strax därefter händer ett mirakel. Det är sällan man upplever såna, men igår gjorde jag det. När jag lägger mig på hans brist kan jag alltså inte stödja på höger ben och inte böja i knäleden. Han känner och trycker och har sig. Tycker det känns stabilt. Plötsligt knäpper det till i knät. Jonas studsar "vad var det?" säger han. Jag känner hur smärtan släpper. Sätter mig upp på bristen, ställer mig upp och lägger tyngden på höger ben. Ingen smärta. "Det var du som mirakelfixade mitt knä" svarar jag.

16.00 - Lämnar tillbaka kryckorna på Take Care och tackar för hjälpen. Roine misstänker att menisken varit i kläm. Också påtalar han att det kanske är dags att ta hand om det där knät snart... Jo, så är det nog, det får bli knävård i vinter. Men först... racing!

Idag är musklerna i höger ben trötta och ömma. Hela jag är ganska trött faktiskt. Ska snart trampa lite försiktigt för att gynna blodcirkulation och återhämtning. Som det kan bli.

3 september 2017

Bockstensturen - racerapport och langarfilm

Trött, besviken men också nöjd tvåa


Igår körde jag för första gången Bockstensturen i Varberg. Det längsta och tuffaste loppet i Långloppscupen med sina 100 km, dryga 1200 höjdmeter och massor av krävande stig. Förra året var jag förkyld, men dessförinnan har jag helt enkelt inte känt mig tillräckligt tränad för denna utmaning. Jag är imponerad av alla som genomför Bockstensturen, oberoende av hur lång tid det tar, grymt jobbat alla!

Langarfilm - "Pappa, jag behöver bajsa" Oh no!

Några som också jobbade hårt igår var mitt langarteam. Ulf passade dessutom på att göra en ny langarfilm. Kolla in den! (Observera gärna hans strategi att påtala hur långt det är kvar och hur långa backar som väntar... om cyklisten har en mindre bra dag, så är denna strategi kanske värd att fundera över, eller vad säger ni?)


Racerapport - så nära min första vinst i Långloppscupen

Först några ord om starten och tävlingsområdet. Det var makalöst fint att starta ute vid fästningens höga stenmurar tillsammans med 1500 andra mountainbikecyklister. Ett stenkast från startområdet låg målet och tävlingscentra inbäddat i en park med världens finaste lekplats. Sånt gillar vi med små langare i teamet. Riktigt bra helt enkelt.

Startområdet

Panik - GPS urladdad

Annars började dagen i panik! Min GPS hade (av outgrundlig anledning) laddat ur under natten och man vill inte köra den här typen av tävling utan koll på sträcka, puls och tid. Yvonne och Andreas blev mina räddare i nöden och lånade ut en laddare, så att vi kunde köra i lite krut från bilbatteriet i min nya Garmin (som snabbt blivit en av mina bästa kompisar). Puuuh!

Banvallskörning och Åkulla

Starten ut från stan gick bra. La mig precis bakom Åsa och lät henne diktera starttempo. Åsa har ju varit i högform i år och jag har bara vunnit över henne en gång (Lidingöloppet) så jag tänkte att det kunde vara smart. Hade hört om banvallskörningen ut till Åkulla bokskogar och fruktade den lite. Men det gick bra. När vi nådde skogen efter ca 15 km låg Åsa och jag tillsammans en bit före övriga tjejer. Banan varvar riktig skogsstig med grus- och skogsväg. Ofantligt många snäva svängar och igångdrag. Många backar och mycket löst underlag. Jobba, jobba, jobba. Vi fortsatte köra ihop till runt 30 km då jag tappade några meter. Killar kom emellan och i en backe segade hon ifrån mig. Jag var förberedd på detta scenario och fortsatte mata på. Jag kände mig uthållig och stark - jag har inte haft en så bra känsla sedan Billingeracet. Äntligen!

Jakt i 40 km - jag skulle varit modigare!

Det blev jakt i 40 km. Inledningsvis var hon utom synhåll, men så började jag skymta henne i backarna. Fick tider av Ulf som sa att hon var mellan 20-40 sekunder framför. Men det är inte enkelt att gå ikapp på en så lång och tuff bana. Man ska ju orka hela vägen. Runt 60 km så började jag dock trycka på lite hårdare och strax innan 70 km var jag ikapp.

Det är då modet sviker mig. Jag borde gått hårdare när jag väl kom ifatt. Jag borde litat på min uthållighet, men jag vågade inte. Var rädd att jag inte skulle hålla hela vägen. Istället körde vi halvhårt tillsammans in mot Varberg, i väntan på att göra upp på banans sista kilometer.

Nära min första seger i Långloppscupen - besviken, men också nöjd

Det som händer i slutet av banan är att det blir småknixigt och lurigt. Många motionärer som kör 75 respektive 50 km om vi måste passera. Att ligga tillsammans här är nervöst. En cyklist mellan henne och mig och det är kört. Försöker vara vänlig mot alla vi passerar och alla är tillmötesgående, men det är inte alltid enkelt att komma ur spår på smala stigar. När vi närmar oss fästningen får jag svårt att hålla hjul på de slingriga stigarna och i de många tvära svängarna. Hon får ett par meter och tar sin chans. När jag försöker svara stumnar benen. Jag klarar inte att gå ikapp och Åsa seglar ifrån mig. Besvikelse! Så här nära att vinna ett av de stora långloppen har jag aldrig varit förut. Rullar in på 4.11.20. Åsa vinner med 17 sekunder och jag kan bara gratulera henne! Min klubbkompis Erika Jepson går in som trea i Dam Elit.

Oscar Ekstam intervjuar Åsa och jag hänger bredvid - trött
Fanny, jag, Åsa, Erika och Sofia 

Jag är såklart besviken. Mest på att jag inte litade på mig själv och min förmåga. Samtidigt är jag nöjd och glad. Jag gör en av mina bästa tävlingar nånsin. Känslan i kroppen är den jag sökt efter hela sommaren. Jag orkar jaga och kriga hela den långa, hårda banan. Jag klarar att gå med på de tekniska och bitvis hala stigarna. Min första Bockstenstur blev en väldigt bra upplevelse och jag tar med mig nyttiga erfarenheter till nästa år.

Resultat, Dam Elit
1 Erlandsson, Åsa, Varbergs MTB 04:11:03
2 Larsson, Nellie, CKX/Team Lapierre Sweden 04:11:20
3 Jepson, Erika, CKX 04:24:40
4 Kjellqvist, Fanny, Godegårds SK 04:32:41
5 Ödeen, Sofia, IK Hakarpspojkarna 04:34:20
6 Eiduka, Ivanda, Kvänums IF 04:37:34