22 april 2018

Operation, enbenstramp och She Rides Community tar min vind

Bara det att ha cykelkläder på...

Min operation är inplanerad på tisdag 7.15. Snart bara ett dygn kvar. Jag har känt en tydlig skillnad i mitt mentala fokus idag gentemot de tidigare dagarna. Idag har det varit många fler tankar framåt. Operationen är mitt första mål på vägen tillbaka och att ta mig igenom de två veckorna i gips mitt andra.

Rustad för frustration och redo att läka

Det sägs ofta att en operation ska göras inom tre dagar. Världsstjärnorna opereras ju nästan samtidigt som de skadar sig. När jag skadade mitt korsband fick jag vänta i ett halvår (det var en lång väntan). Nu, när det krävs en akut operation, blir det åtta dagar. Jag tror att de åtta dagarnas väntan är till min fördel. Jag är i bättre mental balans nu än direkt efter skadan och kommer att stå bättre rustad för all den frustration som väntar efter operationen. Men jag tror också att min kropp behövde den dryga veckan för att återhämta sig efter den ganska traumatiska upplevelsen. Det känns som att kroppen är redo att läka.

Det finns nu en plan för hur vi gör med barnen den kommande veckan, en del praktiska saker är lösta (Ulf har löst de flesta ska jag säga) och jag har bakat ett speciellt bröd som jag kände att jag behövde ladda frysen med. Imorgon åker jag till jobbet och fixar lite saker inför att jag blir sjukskriven på heltid.

En gammal färgburk fick ny funktion

Med stöveln på en färgburk - svett och cykelkläder

Idag har jag genomfört ett litet träningspass som blev ganska bra (kanske det är därför huvudet är med mig igen). Jag cyklade 30 minuter på Monarken (cyklade med ett ben naturligtvis) och gjorde därefter 30 minuter överkroppsstyrka. Cyklingen var uppdelad i uppvärmning, intervaller och nedvarvning. Det är tufft att genomföra ett helt pass med bara ett ben och det blir inte på samma sätt som när man kör vanlig enbensträning, där man ju varvar arbete och vila. Men jag fick ta i, bli svett och hade anledning att ha mina cykelkläder på mig. Det var härligt.

Bukten MTB - nu kör vi!

Annars då? Jamen, det händer mycket i cykellivet även om jag inte cyklar. Vår lokala cykelklubb är nu up ´n running. Vi har döpt den till Bukten MTB, efter Laholmsbukten som är det område vi finns runt, och den första cykelaktiviteten för barn är den 1 maj. Jag återkommer såklart till ämnet. Är du nyfiken på Bukten MTB så söker du upp oss på Facebook eller mejlar mig.

She Rides - urkraften som tar min vind

Jag har också blivit stolt ambassadör för She Rides - en community för cyklister som lyfter, inspirerar och stärker varandra. Det finns en urkraft i att inse att ingen är stark ensam i motvind. Aldrig någonsin har den fina gemenskapen inom svensk cykel varit tydligare för mig än vad den är nu - det stöd jag känner från så många andra cyklister är just det... en urkraft som tar min vind.

När jag är stark, tar jag din vind.


19 april 2018

Avsliten hälsena - ingen stigcykling på länge - men jag kommer tillbaka


Jag har inte ägnat mina hälsenor många tankar i mitt liv. Nån gång under fotbollsåren var de nog lite ömma. Som cyklist har jag tagit dem för givet.

Därför är det snudd på overkligt att det var just en avsliten hälsena som i måndags morse förändrade min cykelsäsong totalt. Det var inte en kalkylerad risk och jag hade ingen mental förberedelse. Jag står fullständigt oskyddad.


Bottenlös besvikelse, ilska och panik

Minnesbilderna från skadetillfället är ganska suddiga. Jag minns att jag plötsligt kände en stum klump under hälen och att jag fastnade i mitt avstamp. Jag måste ha skrikit för Liana kom springande och lyfte viktstången från mina axlar. I min kropp spred sig en känsla av att något var så in i helvete fel. Jag vet att jag skrek. Slog knytnäven i pallen. Många gånger. Jag var arg, arg, arg! Det var så fruktansvärt uppenbart att det var kört. De försökte flytta mig. Jag kände mig tung, det snurrade. Jag mådde illa. Jag ville helst bara ligga där och låtsas som att det inte var jag. Inte min verklighet.

Efter en stund kunde jag ta mig vidare. Ulf kom som alltid till min hjälp. Stöttade mig så totalt, trots att hans besvikelse var lika bottenlös som min. Mot röntgen och akuten. Det var ingen som tvekade. Den hälsenan är av. Den unga akutläkaren sa "Räkna inte med att du tävlingscyklar förrän om ett år". Tack för den peppen. Men vad vet du egentligen?

En kille som kört mountainbike på Gotland satte en stövel av hårdplats på min fot. Lärde mig hur man spänner remmar och pumpar upp lufttryck. Foten ska ha en framåtvinklad position och den vinkeln får inte ändras. Stöveln ska vara på dag och natt i många veckor.

Jag fick åka hem på eftermiddagen. Paniken bubblade upp gång på gång. Började gråta i bilen hem, under kvällsmaten, när jag satt på en plaststol i duschen. Kunde inte kontrollera mina känslor. Överdriven hon inte nu, tänker du kanske. Nej, jag gör inte det. Men jag är överraskad och lite skrämd över min reaktion. Och jag förstår ju att jag måste ta den på allvar.

Inställt etapplopp i Brasilien

På tisdagen var jag effektiv. Löste saker mellan panikattackerna. Fixade en viktig jobbsak. Meddelade Marianne i Norge att jag inte skulle kunna köra det brasilianska etapploppet BrasilRide som vi skulle kört tillsammans i oktober. Besvikelse. Pratade med Emma, min fantastiska coach, och Marie, som varit i samma situation. De gav mig hopp.

"Du kommer att bli bra. Det kommer att ta tid. Men du kommer tillbaka". 

Igår, på onsdagen, skjutsade mina föräldrar mig till sjukgymnasten Jonas Westerlund i Halmstad. Han gjorde ultraljud och kunde konstatera att glappet mellan de båda senändarna är 3,5 cm, vilket är mycket, men att vadmuskulaturen är oförstörd. Med de höga krav jag har på hälsenans funktion, så finns det inget annat alternativ än operation. Jonas gav mig det hopp och den energi jag var i så stort behov av. Han sa "Du kommer att bli bra. Det kommer att ta tid. Men du kommer tillbaka".

På tisdag blir det operation. Därefter gips i två veckor och sen tillbaka i stöveln. När gipset tas bort börjar rehabarbetet tillsammans med Jonas.

Kärlek till er alla - och till sporten

Idag har det varit en tung dag. Ett besök på Take Care som var bra, men jobbigt. Försökte att göra några basic överkroppsövningar, men hade alldeles för lite energi. Efter lunch fick jag besök och en fin blomma av brorsan. Drack kaffe och pratade bort nån timme.

Jag är överväldigad av det stöd jag fått från nära och kära, från cykelvänner över hela landet, från samarbetspartners och kollegor. Blommor, choklad, samtal och fina hälsningar. Det betyder så otroligt mycket. Jag vet att min kärlek till sporten är stark, att jag har den envishet som krävs för att komma tillbaka. Men jag vet också att det är en väldigt lång resa jag har framför mig och att allt stöd är oändligt viktigt, nu och under resans gång. Kärlek till er alla! Och mest av allt till Ulf!

Det här är jag. Nu och för alltid.


15 april 2018

Vår och ny fas i träningen - både på cykeln och i gymmet

Gårdagens runda på Hallandsåsen var magisk - sol och 16 grader varmt i slutet

Vaknade till fågelkvitter idag. Och syrerik vårluft som sipprade in genom fönsterspringan. Gårdagens sommarvärme har förvandlats till ett stilla vårregn. Sol, värme och vatten - nu kommer det att explodera därute. Våren är här på riktigt!

Och med våren kommer en ny fas i träningen. Både på cykeln och i gymmet. Monarkintervallerna har bytts mot intervaller i skogen. Snön är borta och stigarna är kalasfina. Att äntligen köra stig med lite fart igen! Det är så himla kul.

Favoritpass på tisdagar

Jag har ett favoritpass som jag körde nästan varje tisdagkväll förra året. Det passet är nu tillbaka i schemat. Jag kör en typ av fartintervaller på Hallandsåsen. De kräver fokus, jävlar anamma. De gör ont. Tisdagskvällarna är skogen, tystnaden och de där sekunderna av maximal insats. När arbetet är gjort väntar myscykling på de fina stigar som Lonnie märkt upp runt Vallåsens Värdshus. Jag mår så otroligt bra.

Powerpass - en ny utmaning

På Take Care har jag lagt ett antal veckor med maxstyrka bakom mig. Det har gått bra. Coach Roine är nöjd, inte minst med hur jag stärkt min bålstyrka och de funktioner som är kopplade till den muskulaturen. Imorgon ska jag för första gången köra ett powerpass. Jag har aldrig tidigare tränat den typen av träning, så det är spännande. Men också utmanande. Övningarna kräver koordination och tajming och är fysiskt och mentalt krävande. Jag kommer att köra ett powerpass och ett pass med maxstyrka i veckan under en period framöver. I båda dessa pass finns bålträning inkluderad.

Marklyft är en övning som jag gillar

Ett halvår som gett effekt 

Jag har nu tränat enligt Roines upplägg i ett halvår. Jag känner stor skillnad i min kropp, inte minst kopplat till de problem jag har och som tidigare har begränsat min styrketräning mycket. Bålmuskulaturen har som sagt blivit mer funktionell, men även knät utan korsband fungerar mycket bättre. Tidigare vågade jag inte göra utfallssteg exempelvis. Idag gör jag stillastående utfallsssteg med nästan lika mycket vikt på axlarna som jag själv väger. Det är en seger för mig. Framförallt så har Roine lärt mig att lita på mitt knä och på att jag klarar att göra komplexa rörelser.

Nyheter på hojjfronten

Den här veckan har jag börjat köra på säsongens tävlingscyklar. Den fulldämpade versionen, XR 929 Ultimate, är väldigt lik fjolårets cykel, så den känner jag liksom redan. Nytt för i år är att jag också har en sofftail, en Prorace SAT 929 Ultimate. Har hunnit köra den en gång, under ett intervallpass i Skummeslöv och den kändes väldigt bra. Kvick och lätt. Ska köra dem lite mer och sen ska jag berätta lite mer om cyklarna och hur de är utrustade. Får en del frågor, så det ä värt en egen hjulsnurr.

Nu väntar en vilodags-söndag. Gillar att ha träningsfritt på söndagar. Först ska ungarna ha frukost och jag ska ha kaffe. Gårdagens tur på åsen har satte sina spår och det krävs en tredje kopp för att komma igång idag.


XR 929 Ultimate