16 juli 2017

Tvåa på Fjällturen kräver revansch

Med Mittåkläppen bakom mig. Foto: Fjällturen
Länk till SVT.se inslag om Fjällturen >>

Det sista jag sa till Ulf innan vi somnade i husvagnen i Ramundberget igår var ”herrejäklar vilken rolig dag vi har haft”.

Sista dagen på vår fjällturenvecka blev en magiskt fin dag. Vi vaknade till klarblå himmel, frost på bilrutan och nysnö på fjälltopparna i fjärran. Och vi var så värda det efter några ruggiga dagar med lika mycket regn som det normalt faller på en månad och få plusgrader. Vi har kurat i våra husvagnar, gjort kalla träningspass och torkat tonvis med kläder i ett översvämmat förtält. Men vi har också ätit mysfrukost på Fjällgården, vandrat Mickelinas stig, blivit bjudna på smarrig middag hos goda vänner, kört barntävling och halvt ruinerat oss på högklassig shopping i Funäsdalen.

Nybörjarclinic i svårast tänkbara förhållanden

Jag hade en nybörjarclinic i torsdags och blev impad över att mina nio adepter, de flesta helt nya på mountainbike, klarade att ta sig fram på de leriga och hala stigarna i Ramundbergets dalgång. Det blev en glad dag, med lunch i en gammal lada på fjället och träningssnack i Fjällgårdens värme som avslutning.Jag sa till dem att svårare än så här blir det inte att cykla MTB. 

Snabba herråkare på väg över fjället. Foto: Fjällturen


1100 cyklister och den sköna fjällturenstämningen

Vädersajterna har varit heta denna vecka. Inte minst lördagsprognosen. Fjällturen i kallt regn hade varit tufft. Men vädret gick från misär till magi på några timmar. Och med spänger, nät, omledningar och nattarbete lyckades arrangörerna göra banan cykelbar. Vid starten i Funäsdalen igår morse hade vi sol och tio grader. 1100 cyklister trampade iväg över fjällen och när vi återsamlades vid målportalen i Ramundberget var vi skitiga, trötta och lyckliga. Det är nåt alldeles speciellt med Fjällturen - en stor upplevelse i andan av ett nära och hjärtligt arrangemang. Stämningen är så skön.

Klarblå himmel över Berget. Foto: Fjäälturen

Racerapport - tvåa och revanschsugen

Hur lyder racerapporten då? Jag hade en så go känsla inför tävlingen, sugen på ett riktigt hårt lopp. Ingen nervositet för specifika delar av banan, utan en positiv tro på min förmåga. Det tar jag med mig. Benen var det kanske lite sämre med och jag visste att det skulle bli ett nytt slita-race. Jag visste också att jag skulle möta hårdare motstånd än tidigare år, bland annat från Monika Gradin som körde bra på Mörksuggan förra helgen.

Jagad och den som jagar. Foto: Fjällturen

Gjelten och jag gör upp på fjället

Det var också Monika som satte upp tempot i startbacken, men hon tröttnade något och Berit GjeltenTeamTrek Sparebank/Hedmark, kom upp i spets. Jag gick över på hennes hjul. In på första stig la jag mig som första dam. Körde på rätt hårt och tyckte att Berit verkade slita. I den långa nedförskörningen efter första kalfjället gick jag ifrån och upplevde sedan att jag ökade avståndet bak. Lyckades dock inte gå med en grupp killar under ett stökigt stigparti och kom att ligga helt själv på grusvägen in mot Bruksvallarna. Tittade mig bakåt flera gånger och såg ingen alls, men en bit upp på den långa backen mot Mittåkläppen fick jag en rejäl överraskning. Det sa bara pang, så kom Berit Gjelten upp, tätt bakom en kille som körde stenhårt för att dra ikapp henne. Jag la mig på Berits hjul, men hon var stark och gick ifrån och kunde ansluta till en grupp som låg en bit framför oss. Guldläge för henne. Mentalt tungt för mig. Försökte pressa min kropp, men hade svårt att gå över min tröskel denna dag. 

Mina grymma supportrar skrek sig hesa

Fick bättre fart på fjällstigarna och på Viteggen, där cyklisterna möts under en sträcka, ropade killar åt mig att hon bara var en liten bit framför. Jag mötte henne längst ut på eggen, ögonkontakt en sekund och sen fortsatte jakten. Mötte snart också Monika Gradin och ett par andra tjejer. Glada hejarop. Bra lucka bak. Jagade, men siktade henne inte och när jag gick in i den riktigt tuffa klättringen upp mot Djupdalsvallen var det med kraftlösa ben. Kämpade på. Tuggade mig upp till gruvhålen. Vidunderlig utsikt. Obeskrivligt. Började den långa körningen ner mot Ramundberget. Den är lång, tuff och krävande, men skitrolig. Vid bron stod alla barnen och mina grymma supportar och skrek sig hesa. Love u! Tvåa på Fjällturen 2017. Det kräver revansch…

Michael Olsson, Serneke/Allebike vann herrklassen genom att köra hela sträckan solo. Herrejisses, vilket cyklist han är! 

Grymt nöjd med min utrustning denna dag. Foto: Fjällturen

Jag, Berit Gjelten och Monika Gradin. Foto: Fjällturen
Michael Olsson, Serneke/Allebike gick loss i startbacken och körde
 solo hela vägen. Imponerande! Foto: Fjällturen

Cykelsnack och after-bike kaffe med "vasafamiljen"

Efter målgång väntade varm lunch på Fjällgården, massor av cykelsnack, prisutdelning och slutligen en efterlängtad kopp kaffe och efter-race-snack tillsammans med ”vasafamiljen”. Ulf fick en bra resa tillsammans med ett gott gäng Meridacyklister, L-P gjorde sin första fjällturenstart och Andreas slog till med Ultran och fick massa extra klinkenlera på köpet.


Ulf och Merida-grabbarna.
Foto: Fjällturen

10 juli 2017

Äta bör man, annars dör man @mörksuggejakten

Ett par timmar efter målgång på Mörksuggejakten tömmer jag fickorna på min tävlingströja. En, två, tre gel trillar ner på bordet. Aj aj aj, minst två av dem borde agerat bränsle åt mina muskler på den 72 km långa tävlingsbanan i Rättvik. Jag sneglar mot de blå flaskorna med sportdryck som min bror, och langare för dagen, lämnat i vårt förtält. Halvfulla hånar de mig ”tror du man kan gasa utan bensin?”



Vi måste prata mer om energibrist. Men låt oss börja från början. Mörksuggan startade redan i lördags för oss. Då körde barnen sin tävling. Det blev en härlig dag med fina kämpainsatser av alla våra små cyklister. Vi hade en stor supporterskara på plats i Rättvik, så vi var ett gott gäng som hejade och hjälptes åt. 





På eftermiddagen körde jag och Ulf väckningspass och hade därefter barnvakt så att vi kunde förbereda oss inför söndagens sugga. Jag försökte att dämpa mina förväntningar på min prestation med tanke på mina skadebekymmer de senaste veckorna. Men det är svårt, jag vill ju vara med och kriga i toppen i alla race jag kör!

Starkt startfält

Det var ett starkt startfält, där Hanna Bergman, som körde sin tioende Mörksugga, var segerfavorit. Jag lyckades gå med Hanna en bra bit upp i den första långa backen och vi gick ifrån övriga damer ganska tidigt. Men med ungefär tre fjärdedelar gjorda av backen fick jag släppa henne. Efter 46 km låg jag bara 1:50 min efter Hanna och kände mig hyfsat stark, men saknade känslan av riktig kraft i benen och uthållighet som jag upplevde på både Lida Loop och Billingen. Låg länge med i en grupp som fungerade toppenbra och fick pepp av både herråkare och mitt langateam som följde mig längs banan. Tänkte flera gånger att jag behövde äta mer, men det kom hela tiden något i vägen. En stig, en kurva, en fartökning… så här i efterhand så är det inte så konstigt att den tuffa banan tog ut sin rätt och att jag blev rejält trött med 15 km kvar och tappade all fart. Självklart har mina tre skadeveckor också haft en negativ påverkan, men jag tror att jag klarat att hålla bättre fart om jag skött mitt energiintag proffsigare. Bättring Nellie! 

Nöjd med andraplatsen och min tredje pallplats i cupen

Gick i mål cirka åtta minuter efter Hanna som klarade att hålla fart hela vägen in. Fanny Kjellqvist gick in som trea, fyra minuter efter mig. Är supernöjd med andra platsen och min tredje pallplats på tre starter i långloppscupen. Jag är också nöjd med att jag nästan kunde gå med Hanna uppför Vidablick, men jag hade hoppats på en bättre sluttid. Nästa år!

Ulf gjorde en bra tävling, vilket kryddade min andra plats och det underbara stöd som jag fick av barn, familj och vänner som langade och hejade gör mig så varm i hjärtat. Deras stöd betyder allt!







Idag har vi förflyttat oss till Ramundberget. Jag är dödstrött. Varför sover jag så dåligt natten efter tävling? Det ska bli grymt skönt att krypa ner och snusa i fjälluften. Imorgon börjar vår fjällturenvecka!

7 juli 2017

Nytt långlopp med egen damstart - Alliansloppet MTB - och fler leder åt cykelfolket

Egen damstart på Lida Loop gav ett rättvist race

Det är nu det händer! Under alla kalla och blöta försäsongspass har tankarna varit här och nu. På tävlingarna; de nervösa timmarna innan start och de sköna timmarna efter ett bra race. Alla härliga möten och grymma banor. All cykling i ny terräng. Efter tre veckor i kylan är jag tillbaka. Skuldrorna läker och jag kan träna för fullt igen. Och det är äntligen dags att tävla efter DNS förra helgen.

Cykeltvätt i Moraparken
På söndag väntar Mörksuggejakten och därefter drar vi upp till Funäsdalen och Fjällturen. Har kört några pass i både Mora och Rättvik och kan konstatera att det arbete som Biking Dalarna har gjort är otroligt bra. Det är fullt möjligt att bara dra ut och genomföra träningspass med bra kvalitet i skog som man inte är hemma i tack vare välmärkta leder.

Fler ledsystem åt cykelfolket!



Alliansloppet MTB - nytt, högintressant långlopp den 27 augusti

Tyvärr är det ganska klent med egna damstarter på långloppen i år. Inte heller Mörksuggan moderniserar sig, utan kör på med gemensam start. Därför är det extra roligt att ett nytt långlopp, som satsar rejält på oss tjejer, gör debut i år - Alliansloppet MTB i Trollhättan den 27 augusti. MTB-tävlingen går i samband med världens största rullskidtävling, Alliansloppet, vilket är häftigt. Banan är 62 km och jag har hört att den ska vara riktigt fin i säregen natur. Det finns också en kortare sträcka. Arrangören kommer att släppa iväg damernas tävlingsklass separat, vilket jag tycker är värt en eloge. Här visar man att man vill ha tjejer på startlinjen! Jag har anmält mig - hoppas du gör detsamma!

Här hittar du mer information om Alliansloppet >>

Underbara Dalarna - här vill jag bo i nästa liv

Just vid denna tid på året kan Rättvik och omgivningarna kring Siljan definitivt vara det vackraste vi har. Vi har en riktigt fin vecka - kombinerar cykling med campingliv och utflykter. Igår klättrade vi runt i den trolska Styggeforsen. Barnen älskade det.